Fröken G och världen

Min överraskningstripp till Köpenhamn blev väldigt lyckad. Kom dit ganska tidigt, köpte mat (efter att luskat ut vad han skulle kunna tänka sig) och spanade in hans jobbadress på nätet och traskade dit. Var lite orolig för att han skulle hunnit gå så det krävdes ett telefonsamtal för att fånga upp honom ute på gatan. Men oj vad överraskad och glad han blev! Blev en som vanligt alldeles för kort resa till en alldeles för trevlig stad med en alldeles för bra kille.

Fick bra respons på min lilla presentation förut och kände mig glad.
Tills jag insåg hur dåligt det jag faktiskt lämnade in var.
Gick hem i den yrande snön och tänkte på hur fattig jag är.
Fick sms att det var blå himmel och sol och nästan för underbart i Val T.
Blev om möjligt än mer deppad.
Föll in i min tidigare vinterapati.
Det går inte när det är fullbokat med annat.
2 hemtentor som ska skrivas.
1 lägenhet som måste städas.
1 jag som måste bli glad.
1 uppsats som verkligen måste skrivas.
Bestämde mig för att strunta i träningen idag.
Har inte tid med sånt här trams.

Blir väl svårt att ignorera den idag. Fast jag är fortfarande inte på det klara med vad jag tycker om den. Ändå kanske det är värt att nämna något, kan inte ens bestämma mig för det.

Läste dock igår att FN:s Högkommissarie för Mänskliga rättigheter ska avgå, en kanadensisk kvinna vid namn Lousie Arbour. Det lilla jag såg av henne var hon riktigt bra. Tuff och tydlig och en riktig förespråkare för MR. Det gillar vi.

Såg också att en av ambassadörerna under min tid i Genève - Mia Horn af Rantzien - har gått och fått sig en post som ny ställföreträdande generaldirektör på Sida med ansvar för policyfrågor. Det är verkligen kul eftersom Mia är en sån person vars CV får övriga världen att gråta av avund.

Parvin Ardalan, den iranska människorättsaktivisten som inte fick lov att åka till Sverige och hämta sitt Olof Palme-pris är förmodligen också hon en av kvinnorna i raden människor hyllar idag. Det finns så otroligt mycket kvar att arbeta med vad gäller jämställdhet i världen, även om jag inte tror att en manlig, iransk människorättsaktivist heller hade fått hämta sitt pris. Iran är knappast ett föredöme när det kommer till MR. Men kanske behöver vi ändå en kvinnodag.

Jag som brukar förespråka att man ska jobba med något man tycker är roligt, borde uppenbarligen blivit instruktör eller något eftersom det är få saker som får mig att bli så glad som att träna. Fast det är högst oklart om det gäller att träna andra också.