Fröken G och världen

Bloggar från utlandet just nu. Næmligen landet Danmark dær æ och ø sitter fel på tagentbordet och dær man har sjuka kandidatfester. Gårdagens kalas var en mycket trevlig tillstællning, kvællens højdpunkt var lætt nær 6 av Lasse Bosses vænner bar runt honom nere på gården och runt hela studenthuset - på en dørr (!) medan de flesta i sællskapet stod ute och gjorde ovæsen med hjælp av køksutrustning och studentfolket øste stora mængder vatten på Lasse Bosse dær han låg på sin dørr och skrek "Mera vand!". Sjukt lustigt och bara sååå konstigt. Bilder kommer så snart jag kommer hem till mitt land igen.

Kollat frøken Klüfts framfart de senaste dagarna också. Hon ær næstan løjligt bra. Något annat som ær næstan læjligt bra ær herr BdNs lægenhet. Befinner mig i hans lægenhet  mitt i Køpenhamn fær tillfællet och invæntar att han ska komma till stan - från Sthlm. Vi får se om jag slæpper in honom. Kan tænka mig att sno den hær lyan ett tag... 

Vad är det i en doft, en syn eller ett ljud som gör att vi minns stunder och människor? Jag satt ganska länge på den där gröna och slitna bänken och tittade på Karlbergs slott som ligger på andra sidan vattnet och undrade över detta tidigare idag. Kom som vanligt inte fram till något vettigt. Mer än att det ibland gör ont i hjärtat av att tänka på det.

Det är så underligt. Här har jag gått och tyckt otroligt illa om fetaost, oliver och russin. Tyckt att det nästan vänt sig i magen på mig vid blotta tanken på att vara tvungen att äta något innehållandes detta. Inte i kombination kanske då. Men helt plötsligt vänder något. En vän till mig sa att man ändrar smak sisådär vart 7:e år. Det måste vara nu. Så underligt. Välkommen fetaost, gröna oliver och russin (i musli iaf...)

Skulle kunna vara beskrivningen på mitt nya jobb. Första dagen idag och efter 3 timmars arbete tror jag mig veta hur det känns att jobba på fabrik. Ändå känns det inte som om det gör så otroligt mycket -för det är ett jobb där man får gratis träning - det är promenadavstånd till mitt gym och jag kan själv boka in mina pass. Det måste ändå också räknas. Men jag har svårt att se att jag kommer jobba en dag längre än jag behöver.

Dock finns annat som kan stimulera tillvaron. Så vad jag däremot behöver är mitt efterlängtade gym. Oj vad jag hade saknat det! Det verkar dock som om jag får hänga på Kungsholmen ett tag till, men det gör mig inget mer än tunnelbanetiden. För jag älskar ju mitt gym - å nu ska jag komma igång igen. Äntligen!

Så var man två extrajobb rikare under hösten. Knappast så mycket pengar rikare, men iaf så jag klarar mig att leva. Å förhoppningsvis lagom med arbetstid så jag kan sköta min skola. Det känns faktiskt riktigt bra det här.

Idag promenerade (!) jag och Maria ut till Danelid för att titta på när Danmark gjorde slarvsylta av Sundsvall. 7-1 blev slutresultatet och jag tror man kan säga att Danmark kan känna sig nöjda med nya amerikanska tjejen som satte 4 mål och spelade fram till ett. Inget dåligt facit. Ingen dålig spelare. Oj oj. Heja Danmark!

Det är väl lite det jag gjort nu. Jag har kommit av mig. Å funderar på vad jag ska göra för att fixa det. Tvätta och kolla på Prison break är uppenbarligen inte rätt medicin.

När jag kommer av mig gör jag alltid konstiga saker för att komma på rätt bana igen. Helst drastiska saker så jag kan känna att jag har gjort något. Tagit ett steg åt någon riktning - oavsett vilken riktning det är. Tror inte det fungerat en enda gång hittills. Fast någongång ska kanske ändå vara den första.

- Vem är det som står där borta? Är det Linda Bengtzing?
- Nej, det är Emma Gustafsson.
- Emma, vem?
- Gustafsson

Fler såna dumma konversationer till mitt liv önskas. Sånt gör att jag kan skratta i flera dagar. Det gillar jag.

Sol, grillning, tennis, familjen, mat, fotbollsmatch, skratt, grogg, godis, "hej vad kul och se dig", "vad gör du nu för tiden?", kram kram, puss, puss, mer skratt, musik, mer grill, fest, gamla goingar, tidigare fotbollstränare, talangsnack, återupprepningar, minnen, framtid, skaka rumpa, skratta ännu mer, pokalpussning, Linda Bengtzing? kramkalas, lååååång bussresa.

Det var en riktigt trevlig helg där hemma. Bilder kommer kanske senare. Kanske...

Idag har vi spelat tennis; far, Olov, Fia och jag. Å jag är så otroligt kass på att spela men tycker av någon anledning att det är riktigt kul med tennis ändå. Eftersom jag är en sån obotlig tävlingsmänniska kunde jag endast spela när vi började spela match. Som om tävlingssinnet måste igång innan jag fattar hur jag ska hålla racket eller sikta. Det är ju uppenbarligen mycket som är fel på mig. Men tävlingssinnet finns iaf kvar. Mycket underligt. Jag å Fia fick iofs stryk, men vi spelade upp oss riktigt mycket. Så mycket att vi nog vill spela tennis imorgon igen innan jag åker tillbaka till Supsala och världens sjukaste postkontor.

Imorgon bär det av - hem till gamla Högsäter, men bara för helgen eftersom måndag morgon 5.30 betyder uppstigning, postutdelning och galet tugg med sjuka arbetskamrater. Men innan väckarklockan ringer på måndag ska jag hunnit med diverse under helgen. Framförallt lite partaj med gamla och goda vänner. Det är väl egentligen den största anledningen till att vi åker hem alls: det ska bli lite av en reunion hemma och en massa andra folk som befinner sig på lite olika ställen kommer att komma hem. Tror det kan bli riktigt trevligt. Ibland är det charmigt att komma från ett litet samhälle där alla känner alla. Eller åtminstone alla kände alla. Idag har jag ganska dålig koll på samhället. Men för den delen kan ju fortfarande alla som bor där känna alla. Å jag är fortfarande Ove och Majsans dotter för många. Konstigt det där, när blir man egentligen en egen person?