Fröken G och världen

Vad är det med Ikea som gör att människor blir maniska och får något nästintill tvångsaktigt beteende? Är det viljan att skapa ett fantastiskt hem? Eller är det för att andra ska tycka det är fint? För att vi behöver billiga saker? För att det är svenskt?

För mig är det oklart. Det enda jag vet är att jag är tvungen att dela ut katalogerna till alla som vill ha dem på min lilla postrunda. Fast i år tycker jag inte ens det gör något. Konstigt.

Blev jag kallad igår. Fast det tycker jag inte alls att jag är. Jag tycker snarare att jag är ultra-jämlikhetist. Om det finns något som heter det. Annars borde det faktiskt göra det.

Jag slutade se framemot semestern min sista vecka på jobbet. Då började jag inse att jag faktiskt inte har ett skit att göra på semestern. Inte något alls. Fast det är lögn. Hela veckan är nästan inbokad med besök från hela världen (det var också lögn. Från olika delar av Europa är närmare sanningen). Men jag flyttar inte på mig längre än mellan Uppsala och Stockholm. Först kändes det sådär tragiskt. Det är ju semester! Och på semestern ska man åka bort och vila och ladda batterierna.

Men jag har inte en krona över att åka bort och ladda några batterier för. Därför spenderade jag några extratimmar på jobbet förra veckan trots att jag skulle vara ledig. Jag gick ändå mest och väntade in besök.

Å nu har nytt besök kommit. Mor och far anlände igår. Och imorgon natt anländer besök från Genève. Jag har faktiskt semester. Semester måste inte innebära att man flyger och far och har varenda sekund uppbokad. Det här är nog faktiskt min första hela vecka sedan jag började sommarjobba någon gång på 90-talet, som jag faktiskt inte flyttar på mig under semestern och kan sova sjukt länge på mornarna.

Sa till mig själv att jag behövde semester. Jobbade mkt i Genève och tiden innan. Det var ett halvt vrak som landade på Cointrin i januari. Men nu när jag är ledig vet jag inte om det är så fantastiskt. Det är överskattat att sova utan väckarklockan, det är överskattat att göra ingenting. Jag, som är drottning af latmaskar, går runt och är lite rastlös. Det är uppenbarligen något som inte stämmer.

Största lögnen är kanske ändå ordet semester. Jag har inte någon semester. Jag jobbade många långa timmar -men gratis - hela våren. Jag hade mer än fullt upp i skolan i höstas. Fast det spelar inte någon roll när man är student. Då är man robot och lever på sina föräldrar. Jag har inte någon semester, jag har obetald ledighet. Fast det sköna är att jag inte är ett dugg bitter. Det är jag faktiskt inte.

Igår eller snarare i natt pratade jag länge, länge med en av mina lite ytligare vänner från Genève på msn. Det var så trevligt att prata med henne igen - som också kommit hem till sig (läs: Tyskland). Samtidigt som det känns som igår vi var i Genève och hängde på Alhambar och Scandale och rätt trista ILO-möten är det som om det var i en annan livstid. När blev Genève egentligen enbart dåtid? När planet lämnade Cointrin mot Köpenhamn? Tidigare? Eller långt senare? Mitt namn står fortfarande kvar på reppens hemsida. Ms Emma Gustafsson, Trainee, Human Rights. Konstiga känsla.

För ganska exakt 5.5 år sedan lämnade jag Alicante för att åka vidare till nästa äventyr och ett kapitel i mitt liv avslutades. I Alicante lämnade jag även mina då nyfunna vänner: Tina från Malmö och Alastair från England. I helgen hade vi en liten återförening i min icke-lägenhet i Uppsala. Tina hade jag inte sett sen förra hösten. Alastair hade jag inte sett sedan jag lämnade Alicante. Det var definitivt ett kärt och återseende och vi diskuterade hur mycket och hur lite vi hade ändrats på denna tid. Vissa mer, vissa mindre. En av de roligaste tillfällena var när stackars engelsmannen skulle använda osthyvel för första gången i sitt liv. Eller när han lånade en killes cardigan och hatt klockan-krogen-har-stängt-och-nu-driver-jag-med-fulla-människor-som-fattar-noll. Det blev inte så mycket diskuterande om Spanien dock. Ledord för helgen var istället ost, alkohol, nostalgi, cardigan, Guinness med whiskey och um-be-rella-ella-ella-ehj. Och så mycket mer.




Tina och Alastair på en av Stockholms turistbåtar. "På höger sida ser ni nu vass. Där häckar fåglar." Det var kanske inte den mest spännande turen vi varit på. Men det var iaf lite trevligt.



Jo, jag gillar choklad. Jag älskar t.om choklad. Så 1 kg choklad kan vara det smartaste och dummaste att ge mig. Jag är ju sjukt nog fullt kapabel att äta allt det där. Det tuffa är att den verkligen kom som en enda stor chokladkaka. Sa jag stor...?



Tina, alltid lika vacker. Med sig hade hon skånsk specialitet.



Jag har aldrig sett någon äta en sån stor bit kaka som Alastair gjorde. Jag kommer förmodligen aldrig få se något liknande igen. Observera madrasslådan som knäcker extra som bord och att två av oss drack te till kakan. En drack öl.



Häng i soliga Stockholm var trevligt. Andreas slöt upp under lördagen och vi hade en härlig kväll i Sthlm på dagen och kvällen avslutades lustigt nog på Uppsalas mest bisarra ställe: Flurran.



Vi fick lite gästspel från Robban som efter kvällen gick under namnet "Cardigan-Bob". Förmodligen kommer han heta det resten av sitt liv nu.



Drinkar och allsång var det gott om under både fredagen och lördagen. Med mer betoning på allsång på lördagen kanske. Ja, alltså inte i jämförelse med drinkarna.



Alastair och Cardigan-Bob diskuterar den underligt galna personen; var det en man eller en kvinna...?



Andreas bror Markus fick självklart också medverka på vår återförening. Han behövde egentligen inte ens gästspela eftersom han var en av dem som hade roligast anekdoter att berätta från Alicante-tiden då han var på besök under en vecka.

Tack alla för en mycket trevlig helg!

Det är något med låten jag bara gillar. Förmodligen för att den sätter sig så på hjärnan. Eller för att den är lite galen och lite störd. Var det mig eller låten jag pratade om nu igen...?

Ibland är det läskigt vad människor har koll på en fastän jag inte förväntat mig att de har det. Bara som att jobba som brevbärare gör mig plötsligt utstuderad. Inte har jag tänkt på att människor står och tittar på mig i fönstret, funderar på varför jag ställer min cykel där jag gör eller hur jag delar ut en tur. Storebror ser dig...

Imorgon får jag besök. Finbesök faktiskt. Mina gamla klasskompisar från Spanientiden; Alastair från England och Tina från Malmö kommer på besök. Det kommer verkligen bli roligt och ett glatt återseende med livsuppdateringar, skvaller, fest och sightseeing. Boendefrågan får jag improvisera lite, men räknar kallt med att jag löser allt imorgon innan Tina kommer till stan vid 11.30.

Kan man få om man bär flyttlass två dagar i rad (vem f-n är man?!)

Idag har jag haspat ihop en extrajobbsansökan, jobbat en sväng på posten och slumrat framför en film. Hyser lite agg mot stormen som viner utanför mitt fönster. Det är faktiskt 18 juli och jag är åtminstone halvledig. Då vill jag ha bättre väder så jag kan ligga och halvsova ute på gräset istället, läsa böcker och njuta av livet.

Ikväll ska jag och Jossan försöka planera lite kalajs och imorgon ska jag träffa älskade Helena igen som äntligen kommer hem från sin bröllopsresa. Vi har inte träffats ordentligt sen i början på januari. Det är alldeles för längesen!

Varför göra livet lätt för sig? Johan och jag hade backträning när vi bar mina grejer upp för backen till hästkärran. Jag är rätt trött nu...



Vi funderade på om mitt liv fick plats i en hästkärra. Vi konstaterade att mina saker fick plats i kärran, men det som befinner sig i kärran är knappast det som just nu är mitt liv.

Innan vi kom till det här stadiet hade vi burit två flyttlass åt Johan dagen innan. Min kropp är trött.


Samkväm hos Hjalle innan lördagens utgång.


Jag var rätt sliten mest hela tiden




Häng med dessa grabbar är alltid trevlig - oavsett om det är på en saco-säck på Rosendal eller i rulltrappan på väg till röda linjen. Jag når 4 trappsteg. Hjalle når 5.



Partaj hos Petter. Det är bra att ha två soffor och en säng i vardagsrummet när det är fest. Alla ska med!




Vi var luriga redan här. Sen spårade kvällen ur ganska mycket.

Den frågan fick jag idag utan att ge något vettigt svar. Det är inte så att jag inte har funderat på svaret tidigare, det är snarare så att jag inte är så säker på svaret längre. Kanske är det för att jag inte har samma stora behov av att vara privat längre. Kanske är det för att få fortsätta vara privat på det viset att jag åtminstone slipper att förklara hur jag känner och tänker för mina vänner och bekanta. Är jag glad syns det i min blogg. Är jag låg syns det i min blogg. På det sättet slipper jag undan de jobbiga diskussionerna. Eller för att roa min omgivning. Eller för att slippa skriva 100 mail och berätta om hur jag har det när jag är borta. Eller för att jag har ett behov av att uttrycka mig om allt och inget. Eller för att det ibland bara är roligt. Eller...

När jag började blogga för ungefär ett år sedan hade jag en liten diskussion med mig själv om möjligheten att vara personlig men inte privat. Jag är inte helt övertygad om att jag fått någon klarhet alls i den frågan.

De senaste gånger jag varit ute och sprungit har jag lyssnat mig sönder och samman på en av Counting Crows alla versioner på Round here. Hur kan en låt bli så sjukt bra?

Det sägs att det är bra med avslut, att de är bra för att man lättare kan bearbeta saker och ting. Idag är jag inte övertygad. Inte alls. Ett avslut innebär något definitivt eller åtminstone ett försök till att vara definitiv. Kanske tror jag att Ebbot inte är kvar men kunde ändå inte låta bli att lätta lite på persiennerna och titta på fönstret, kunde inte låta bli att titta på bilderna som jag en gång gav bort och kunde inte låta bli att känna att även om Ebbot kan försvinna dröjer det till Mebb gör det. Å kunde inte låta bli att sätta i en ny soppåse.

Dessutom kan jag inte låta bli att tänka på Lisa Nilssons Himlen runt hörnet och den där oktoberkvällen jag satt och tänkte att den här stunden kommer jag minnas länge, länge - kanske för evigt. Det är de små stunderna som gör livet. Och de små stunderna som försvårar avsluten.

... var konstigt nog borta idag när jag kom till Regngatan. Kvar var bara lite ogräs och asfalten såg återigen grå och trist nu.

Idag har jag köpt en ny kalender, en svart och fin. Det bästa är att den just nu är helt full av tomma dagar. Det känns verkligen bra.

Bra var också att det armbandet jag letat efter som egentligen utgått fanns för halva priset i en affär jag slumpmässigt gick in i efter jobbet. Ibland har man tur.

... det gör det alltid fastän det ibland inte känns så. Men det gör det. För det vet jag. Å nu har det gjort det igen. Ibland när det är svårt att ta egna beslut är det bra att det finns andra som gör det åt en. I torsdags tyckte jag det var mycket underligt och snudd på irriterande. Igår ryckte jag bara på axlarna åt allt. Ibland är livet smartare än mig å nu är Ebbot borta och Emma tillbaka.   

Fast bättre är att jag fått någonstans att bo i Sthlm. Från 1 september får jag egen bostad nära min skola. Kanske inte det bästa i världen, dock mitt egna och det känns oerhört bra.

Kanske livet är på gång att vända. Det föll platt fort, men det har också vänt fort så jag är svagt optimistisk för tillfället. Bryggan hägrar...