Fröken G och världen

Ja, förutom det vackra vädret utomhus
(det var 25 grader när jag lämnade hemmet
klockan 7.30 imorse)
tänker jag på radioprogrammet.
Saker som glöms bort när man inte är i Sverige.
Men, med listan i handen är det inte många som lockar.
Vad hände med alla idrottsnissar eller skumma profiler?
Antar Ola Salo får stå för skumheten tillsammans med Noor.
Men vad händer med idrottsnissarna?

Inte här hos oss
men kanske på andra ställen.
Underligt att dagen är kommen
för Sverige att representera EU.
Kanske jag tjatar,
men det är fortfarande lite overkligt.
Den som befinner sig i Sthlm imorgon
kan gå på lite invigning på Skansen.
Vi går till jobbet precis som alla andra dagar.

Har, under loppet av mindre än en vecka,
lyckats med konststycket att bränna mig på strykjärnet
två gånger -  på samma ställe på armen!
Så istället för att se lite pråper ut på jobbet
när jag går i kortärmade blusar
verkar jag istället vara en av alla dem
som är på väg till Arvikafestivalen
och faktiskt tycker det är snyggt
med horisontella ärr på armarna.

Hade inte hört talas om karln innan dagens beachvolley här i Genève.
Nu är han min nya beachvolleyidol.
Helt oväsentligt att jag inte haft någon sådan tidigare.
Googlade lite och det verkar som om han planerar att spela i London 2012,
han och någon bisittare som heter Binstock.
För den nyfikne kan också sägas att Matt
egentligen heter Maciej.
Lustigt vad en söndag plötsligt kan bjuda på.
Det blev sol, sol och mera sol.
Och lite beachvolley och lite glass och jordgubbar.

För övrigt är det fascinerande hur sexistisk sport beachvolley är;
tjejerna måste ha minimala bikinitrosor och magvisarlinnen.
Killarna får köra shorts och linne.
Enda anledningen till denna kassa jämlikhet
måste ju vara att speedos är guds straff till folket.
Själv kan jag tänka mig att kompromissa fram lite jämlikhet
och låta grabbarna spela i bar överkropp eller nåt.


Självfallet är det han med alla skydd på sig. Vi ständigt skadade måste hålla ihop.


Utsikten var det ingen fel på. Och då menar jag faktiskt inte grabbarna på banan
utan sjön och bergen. De hade nämligen placerat planen mitt på strandpromenaden.

Efter snart 12 timmar på jobbet
är jag på väg hem
och kan inte låta bli att undra
om gårdagens föreställning kommer återupprepas:
Fick se Romeo och Julia live
(- iofs på franska, men ändå)
utanför mitt fönster igår kväll.
Min granne som tydligen bor tvärsöver gatan
lät sin pojkvän (?) stå nedanför fönstret
och prata och försöka övertala henne om att de 
faktiskt ska vara tillsammans i minst en timme.
Med tanke på jobbördan och mitt svikande intresse
får jag väl insupa den lilla kultur jag kan få.
 

I fredags var det familjetillställning med jobbet.
Och en hård brännbollsmatch
där vi var många som kom direkt från jobbet
och bara svidade om till gympaskor.
Gympaskor och klänning är underskattat.
Och brännboll verkade inte någon
(förutom de som jobbade på reppen förra året)
ha spelat sedan möjligtvis högstadiet.
Barnen var därför solklart vassast.
En av mina kollegor hade t.om förträngt reglerna
och andra pratade om traumatiska upplevelser
som att bli vald sist när man gick i skolan.
Sånt som inte glöms fastän de är över 50 år idag.
Det blev en trevlig sommarkväll med fantastisk mat
och en hel del spännande information om ens medarbetare
som inte hinns med när alla springer förbi varandra om dagarna.

Igår var det 28 grader varmt här hos oss
och vi degade i en park
med gratis internet och lite böcker.
Självfallet lyckades bränna oss,
men bara lite.
Vi och övriga svenskar i Genève.
Det är som om vi svenskar aldrig upphör
att vara soltörstande likt ormarna om våren.
Eller sommaren, som faktiskt är här
sedan några veckor tillbaka.

På jobbets interna hemsida
tickar klockan mot ordförandeskapet på.
Det är inte långt kvar tills det är dags
för Sverige att ta över ordförandeklubban.
Inte för att 1 juli kommer kännas så speciell här nere
men väl ganska snart därefter.
Och så snart tjeckerna har lämnat över ansvaret till oss
med fest och glada miner
tar vårt arbete vid.
Och tack vare Lissabonfördraget
kommer jag troligen vara med om det sista
svenska ordförandeskapet i EU.

Om ni av någon outgrundlig anledning missade säsong ett och två av Mia och Klara tycker jag absolut ni ska försöka få tag på serien. Det är uppfriskande när två människor kan vara så sjuka och ändå träffa helt rätt och korsa alla gränser som finns utan att det blir otänkbart att fortsätta titta. Jag vill bara se mer av Gulletussan, Tabita och de andra.


 
bilder: svt.se

Var två uppgifter kvar eftersom jag inte kunde delta i allt när jag var hemma.
Men idag har jag fått mailet att jag var godkänd och klar.
Så idag har jag tagit examen. Igen.
Det ska firas med gårdagens äpplepaj
och svensk vaniljsås!

På Sveriges nationaldag
och på vår nationalarena,
Danskarna ska tacka Sverige
för att vi hade Micke Nilsson.
Tycker ändå lite synd om karln.
Fast jag var vuxen och sa grattis
till min karl.

Det går fort i svängarna på jobbet.
Igår var det inte mycket som gick rätt.
Ibland glömmer jag bort att jag fortfarande är en rookie.
Fast en rookie med massa ansvar.
Hade jag översatt gårdagens tabbe till kriminalvården
hade kanske en intagen fått rymma medan jag såg på.
Men på måndag är det nya tag igen.

Shoppingrunda idag trots att det är väldigt dåligt med affärer.
Ikväll är det Sverige-Danmark på en pub i stan.
I Sthlm har min karlslok lyckats få biljetter
tillsammans med övriga på sitt jobb.
Bäst för - kanske inte husefriden,
men väl förhållandefriden
att Sverige spöar Danmark.

Finns en sång där Melissa Horn sjunger om långa nätter. Själv önskar jag att det var långa nätter. De tenderar att bli alldeles för korta och arbetsdagarna väldigt långa. Å andra sidan är det otroligt intressant och givande alla de timmar jag arbetar. Hade glömt hur kul det var att jobba med så intressanta frågor och träffa människor från alla möjliga länder och organisationer.

Under dagen har jag sprungit runt på möten med NGO:er, informella överläggningar, suttit i plenaren, haft korta möten med folk från andra delegationer och självfallet rapporterat lite.

Det är svårt att förklara hur det fungerar här nere men här kommer en liten bild och en kort beskrivning så håll tillgodo: Så här ser det nya mötesrummet för mänskliga rättighetsfrågor ut uppe på FN. Väldigt stor skillnad från när jag var här förra gången (då vi satt i ett nedslitet och mörkt rum under jord). Här hålls de formella mötena (och nej, konsten i taket gör sig inte rättvisa på bilden!) Varje land har en plats att sitta vid med en skylt med landets namn (utom de som är medlemmar i rådet som har två platser var. I nuläget är Sverige inte medlem i rådet och har därför ingen rösträtt) plus en plats direkt bakom eftersom man ofta är fler än en från samma land på plats.  Längst fram sitter ordföranden och sekretariatet. Medlemsländerna sitter längst in mot mitten och därefter kommer observatörer (alla övriga länder) och ytterst sitter frivilligorganisationer och ev. andra FN-organ. Vill man tala sätter man (oftast) skylten på högkant och sätts därmed upp på talarlistan. Idag t.ex har Sverige haft ett anförande under agendapunkten "årlig heldagsdiskussion om kvinnors mänskliga rättigheter" som i år fokuserade på jämlikhet inför lag. I mina arbetsuppgifter kan det ingå att skriva utkast till sådana anföranden.

                                          bild: unog