Fröken G och världen

Dagen efter vårt äventyr känns kroppen helt okej förutom ena knät som är lika stelt som på en 85-åring och självklart lite ömmande muskler, men bara lite. I övrigt klarade jag mig helt utan skavanker - enda var en liten blåsa på en lilltå och lite brännmärke efter min ipod-hållare på armen (körde Trance 2000-skivan 4 varv tror jag...). Sjukt oväntat att jag som får skav av allt klarade mig så bra. För visst tog vi oss igenom. De första 25km gick hur lätt som helst. Och det var så härligt när Lars Bo och A-M och P stod och hejade på. Konstigt vad extra energi man kan få. Men mellan sisådär 28-35km var jag rätt säker på att de hade flyttat fram varje kilometerskylt några hundra meter. Då var det lite trögt. Först när det var 3 km kvar till mål kände jag att jag hade krafter kvar och kunde t.om spurta de sista metrarna och känna mig riktigt fräsch när jag kom i mål på tiden 4.12.35.

Marc, den galningen hade ont i fötterna vid 14km och genomled sen hela loppet med Danmarks förmodligen största blåsor. Hans envishet är nog det sjukaste jag sett. Där ligger jag verkligen i lä. Så vi sprang tillsammans (och gick en liten bit) hela loppet och det känns så skönt att klarat det. Nu vet jag att jag kan fastän jag inte är så förtjust i att springa. Och Marc bevisade att det går att springa ett maraton otränad. Å andra sidan kan han nästan inte gå idag den stackarn.

Efter noga övervägande kan jag också säga att det är värre att springa maraton än åka vasaloppet. Kroppen tar mer stryk och man får inte vila en sekund. Men, som min käre Marc säger: Smärta är svaghet som lämnar kroppen!