Fröken G och världen

Så har det där brevet kommit två gånger redan.
Om att vi ska ha återträff för högstadieklassen.
Jag har inte ångest över att gå på själva återträffen.
Snarare försöker jag hitta en enda vettig anledning att gå.
Tanken är väl trevlig, men egentligen varför?
Det är människor jag inte träffat på 10 år.
Kanske av en anledning.
De jag träffat under dessa 10 passerade år
Har jag också träffat av en anledning.
Eller kanske av en slump.
Jag är vuxen och väljer mina vänner.
Högstadiet var ju helt ärligt inte en fantastisk tid i livet.
Så varför göra ett påtvingat och väldigt dyrt återseende?
Hade jag bott kvar i närheten hade jag gått.
Nu blir en återträff ett projekt jag inte riktigt har lust med.
Tror jag.

För visst har jag en massa skojiga minnen från högstadietiden.
Från vår skidresa till Norge där Micke hade en röd kant på halsen.
Eller avslutningsshowen i 9:an.
Idrottsturneringarna vi nästan alltid vann.
Snuskhistorierna på mattelektionerna.
Hängandet i FA:n
Ja, jag krystar verkligen fram detta.
För jag skulle kunna göra listan om dåliga minnen så mycket längre.
Ändå hade jag säkerligen en bättre upplevelse av högstadiet än genomsnittet.