Fröken G och världen

Så är det då den 14:e februari igen och Alla hjärtans dag. Det kan vara en av världens mest underliga påfund. Om man inte är affärsman och säljer röda och snuttepluttiga saker. Jag har aldrig varit en firare av dagen. På gymnasiet skickade man blommor till varandra. Så kom någon med en hink blommor och delade ut till de som någon hade skickat till. Första året fick jag tre från samma person. Jag visste redan att han tyckte om mig. De tog bort det där blomskickandet ganska snart eftersom det var taskigt mot de som inte fick några. Nästintill mobbing. Jag kunde inte bry mig mindre.

Under flera år ignorerade jag och min dåvarande kille den här dagen. Ngt år köpte vi en chokladask - en såndär med hjärtan i, bara för att och bestämde oss för att äta middag tillsammans - fast inget extra fint! (det var viktigt, vi ville ju inte hamna i Alla hjärtans dag-träsket). Middag åt vi ju tillsammans varje dag ändå. Året efter vi gjort slut var jag bortrest och kom hem sent 14 feb. Då stod det blommor på bordet till mig från honom. Så när vi inte var tillsammans så blev dagen symbolisk. Konstigt.

Förra året hade det kommit blombud till mig i Genève. Stora, vackra röda rosor som gjorde kvinnorna i receptionen alldeles fnittriga och avundsjuka. Jag torkade dem och hade dem upphängda på mitt kontor tills jag åkte. Jag lät dem faktiskt hänga kvar när jag åkte så de kanske fortfarande är kvar. Själv gjorde jag - trots min illvilja mot 14 februari - en kraftansträngning och beställde lite hjärtesaker i ett paket och skickade hem till min dåvarande darling eftersom han gillade att fira högtider och muppdagar. Paketet kom mycket riktitg fram den rätta dagen men krävde tydligen att han var tvungen att gå till postkontoret för att hämta det (5 minuters promenix). Jag tror det tog honom en vecka att gå dit och hämta paketet. Det var mitt sista försök att ens tänka tanken att göra något för att engagera mig i den här dumma dagen. Ändå kunde jag inte låta bli att skicka ett litet kort på posten. Människan är dum.