Fröken G och världen

Är sjukt trött på att hamna i känslomässiga bergochdalbanor beroende på vad andra säger eller gör eller inte gör. Ljust och underbart glad, deppad i en färg så mörk eller bara fastnat i likgiltighetens grå; Ibland önskar jag att jag var en såndär likgiltig människa som rycker på axlarna och går vidare. Jag gör nog tvärtom. Ibland rycker jag på axlarna men ältar samma ord i min ensamhet i dagar efteråt. Förstår mig inte på det där med känslor. För mitt rationella jag hanterar det roliga på samma sätt som det tråkiga och analyserar allt ned till minsta beståndsdel. Ändå vet jag att när det kommer till kritan så betyder bara ord något om de kommer från människor som betyder något. Det är snarare det som är frustrerande: att det inte alltid är så lätt att bestämma vem som faktiskt betyder något... =)