Slampigt och snällt
Igår var det praktikantpartaj i stan. Tyvärr var jag tvungen att gå när det roliga började eftersom sista bussen hem går 00.25. Ja, jag vet, det är helt sjukt. T.om 719 går 02.15 från Kampenhof ändå upp till Högsäter. Men iaf. Eftersom praktikanter inte har nycklar för att komma in själv på kontoret (utan endast passerkort och blippar å sånt) kunde jag inte komma in på kontoret igår eftersom ingen annan var där (de var på planeringsdag i Frankrike). Med tanke på hur jag bor, å att vi skulle gå på fest, tog jag med mig mina partykläder till FN och bytte om och sminkade mig inne på toaletten efter sista mötet var slut. Stannade medvetet kvar så länge jag kunde med eftersom det kändes lite dumt att göra sig iordning på en sån institution. När jag väl gick ifrån toaletten mötte jag några gubbar som glodde å log lite och önskade trevlig kväll å sånt. Å vakten var likadan. Av någon anledning fick de mig att känna mig helt slampig. För att förtydliga här så var egentligen enda skillnaden från att jag gick in på damrummet och att jag kom ut att jag hade bytt till jeans och satt upp håret och sminkat mig lite (med betoning på lite). Ändå kände jag mig helt slampig. Snacka om stelt ställe... :)
Hade senare världens dummaste konversation med en slemgubbe inne på McDonalds i väntan på Erik:
- How are you tonight?
- Fine thanks, how are you?
- I´m fine now when I saw you. Where are you from?
- Sweden
- Sweden is great. Lovely girls and horses. Do you know horses?
- If I know horses? I know what a horse is.
- I always wanted to meet a Swedish girl who likes horses.
- I don´t like horses.
- Why not?
- They are big and scary animals.
- How about children?
- What about them?
- Do you like them?
- No I don´t.
- You don´t like children? I always wanted to meet a Swedish girl who likes children.
- I don´t like horses and I don´t like children.
Blev sen tvungen att sätta mig bland skrikande ungar bara för att slippa undan slemmot. Å funderade över varför jag ens orkar svara såna människor från första början. Vissa är så bra på att bara ignorera. Jag är rätt kass på det.
Fick dessutom sånadär moderskänslor (eller vad det är som gör att jag får ont i hjärtat ibland) när jag såg en ensam förvirrad stackars kille som gick runt en sväng inne på festen, så jag gick å frågade om han ville slå sig ned med oss (vi hade hunnit bli ett gäng som inte kände varandra). Han blev glad och jag slapp ha ont i hjärtat men istället blev jag så uttråkad eftersom han var så tråkig att han fick klockorna att stanna av sin blotta närvaro. Så går det när man försöker vara snäll.