Fröken G och världen

Jag upphör aldrig att förvånas över min förmåga att bli avundsjuk på saker jag inte vill ha. Hur kan det egentligen vara möjligt? För om jag nu inte vill ha saken/personen/situationen, varför bryr jag mig? Det är inte så att det är ett nytt fenom direkt. Så jag tror att det handlar om någon slags önskan att ibland vara som andra. Eller kanske någon slags besatthet av att jag aldrig blir nöjd, trots att jag själv gör mina val. Det är kanske ännu konstigare än att bli avundsjuk på ngt/ngn man inte vill ha. Det är visst mycket jag inte förstår...




Sen undrar jag bara, när jag ändå håller på att undra en massa saker, hur man inte kan tycka att det är sjukt kul att Gais klubbstuga var ommålad i morse när kanslisterna kom dit. Det passade min humor.