Lagfest med mitt icke-lag
Först ville jag inte gå på festen. För det var sjukt längesen jag kände att jag tillhörde Danmarks IF. Jag skadade mig i april. Då hade inte ens serien börjat. Sen var jag på träningarna lite till och från fram till midsommar. Å så gjorde jag en träning och en b-lagsmatch i september. Så kan man sammanfatta året säsong i Danmarks IF för min del. Patetiskt. Men så, när Johan-helgs-upplägget blev som det blev, var jag ledig på fredagskvällen och tänkte, varför inte?
En del av tjejerna i laget har varit som en familj till mig - till och från. Jag hade redan bestämt mig för att inte spela något mer i laget. Men nu när jag ska flytta blir det kanske än mer definitivt. Så varför inte gå på partaj med alla goa tjejer å ha sådär kul som bara fotbollstjejer kan ha? Plötsligt ser jag framemot kvällens övningar ute på Danelid och sedan på BJ. Så länge jag slipper höra några blajkommentarer och bortförklaringar från fulla tränare och sånt är jag nöjd. För till vilken nytta är det? Eller som förra året när tränarens fru var orolig för min existens. Jag vet inte om jag fått någon roligare kommentar från någon det gågna året. Kan faktiskt inte komma på någon som ens är i närheten.
Det kanske roligaste med festen är att min tränare fick rätt. För det han sa till mig när jag i augusti berättade att jag tänkte sluta var: Jag förstår dig. Du har kämpat på bra ändå. Och Jag hoppas iaf du kommer på avslutningsfesten. Detta var som sagt i augusti och jag hade ingen tanke på att medverka på någon avslutningsfest. Vissa saker svänger. Andra rör sig inte en millimeter...