konsten att vara personlig men inte privat
När jag var yngre berättade jag i stort sett inget för någon. Jag grät aldrig, jag delade inte med mig av mig. Jag var jag och det hade inte folk med att göra. Det var inte på något vis så att jag var introvert, för det var jag verkligen inte. Det var bara det att jag hade svårt att visa mina känslor. Det kunde gå år innan jag ens kunde gråta i min ensamhet. Jag var duktig på att lyssna på andra och låtsas att jag förstod vad de kände, fastän jag inte alls gjorde det. Kanske borde jag blivit socionom iaf.
Att blogga är en balansgång om att vara personlig och privat. Hur mycket vill jag egentligen dela med mig av mig till andra? Vill jag dela med mig till alla andra eller är det egentligen bara vissa som ska få veta? Oftast är det faktiskt så att när man skriver direkt från hjärtat blir det också de bästa texterna. Men blir det då för privat?
Det där med att vara personlig men inte privat är för mig en gåta. Hur är man personlig utan att gå in på mer privata detaljer? Hur jag är privat är självfallet en del av min personlighet. Är jag då för privat när jag är mig själv?
Hej vännen, vet precis hur du menar, känner det samma ofta och det har hänt mer än en gång att jag raderat en del av det jag skrivit för det har känts för privat. Det är en balansgång detdär... Känner även igen mig på det du skrivit om när du va yngre, va oxå en bra lyssnare, men kände även att jag till viss del kunde förstå, kanske därför jag ska bli socionom!?? Livet är en balansgång i sig, men ramlar man är det bara att hoppa upp och försöka igen, det gäller bara att våga. Ta hand om dig vännen! Många kramar
Hej Emma!
Va roligt att du dok upp min sida! Hoppas allt ar bra med dig och att livet leker for dig.
Ja som du sag, sa ar jag i DC och snurrar runt bland kostym-nissar och en overdos av museum. Dock inte en kotte som vet vad handboll ar...hehe
Men mitt hem ar fortfarande i lilla parlan Ljungskile...ska bli skont att fa aka hem over jul och nyar for en break. Ta hand om dig!
Kram Brynja