Fröken G och världen

Är det så att ångesten är konstant men att orsakerna växlar? Det finn ett ordspråk som säger att "kärlek är konstant, det är bara föremålen som växlar" och jag sitter här och funderar på om det är applicerbart även på ångest. (skjut mig för att jag använder ordet applicerbart. Hatar det egentligen). Är det inte så att det pratas en massa om ångest i studentvärlden? Ångest inför tentor, ångest över att det inte går att känna sig ledig, ångest att göra saker man egentligen varken har tid eller råd med. Men är det inte så att när vi väl lämnar studievärlden, kommer andra ångestgenererande faktorer fram? Ja, ångest för försakande av pojk- flickvän, träning eller familj.

Är det så att det stressiga 2000-talet inkluderar en smula ångest i allt vi gör? Blir ångest därmed en synonym till vårt nya millennium? Eller finns det möjlighet att fly den? På något vis hamnar jag i konflikt med min ångest á la Orwells bok 1984. När jag skjuter undan min ångest, finns den ändå där och stirrar på mig, hånler mig i ansiktet. Storebror ser dig. Min undran är bara när detta hände? När förvandlades egentligen Storebror till Ångest? Frågan är förmodligen felformulerad, det viktiga är snarare att fråga sig varför Storebror har förvandlats till Ångest?