Fröken G och världen

Snart är det dags att åka tillbaka till Genève igen.
Min första rena nöjestripp dit.
Och för att inte verka helt efter har jag kikat lite
på vad mina kära kollegor pysslar med just nu,
eftersom det är brinnande MR-råd under veckan.
Men känslan kommer inte riktigt tillbaka,
den där att det bara är ett jobb som man pysslar med.
Nej, när jag ser på det utifrån och lång bortifrån
gjorde vi faktiskt en hel del bra saker.
På hemsidan ligger t.ex tal vi höll i EU:s namn
som faktiskt lilla jag har författat.
Och under MR-rådet i år har de den dag av diskussioner om mödradödlighet
som bestämdes under förra året,
och jag var den i vår delegation som följde förhandlingarna.
Nu, i efterhand, är det faktiskt ganska kul att ha gjort allt det där.
Och samtidigt vet jag att det bara är ett jobb som alla andra.
Kanske kan sträcka mig till att det är ett väldigt underligt jobb.
Och som statsanställd i en helt annan sektor,
kan jag ärligt säga att jag inte riktigt vet vilket som är bäst:
jobbet där verkligheten sker på papper,
eller jobbet där verkligheten ibland är alldeles för verklig.

Människor på krogen är neandertalare.
Igår blev jag analyserad av en lönnfet übernörd
som försökte ljuga om att han sprungit maraton under dagen,
att han jobbade på Tivoli i Danmark
och att han var en vettig kille.
Det var inte så svårt att slå hål på hans lögner,
det är ju sånt jag jobbar med dagarna i ända.
Och hans analys av mig blev också därefter:
"Under din fasad vill du också bara bli älskad".
Jaså?

Stod och kikade på marathon vid Kungsan igår.
Tittade på täten som droppade förbi en och en
vid 29 kilometersskylten.
Plötsligt dyker ett bekant ansikte upp
och jag säger till David "han är ju från Högsäter!"
På väg bort mot KTH korsade jag löparnas bana igen.
Då när de nästan är i mål, med bara någon fjuttig kilometer kvar.
Och känner igen gänget som passerade i täten.
Stannar till två minuter och tänker att Högsätersonen
faktiskt också då borde passera snart.
Och mycket riktigt kom han kämpandes där.
"Heja Högsäter!" ropade jag när han passerade mig.
Han såg hyfsat förvånad ut men gjorde tummen upp
och sprang vidare med ett litet leende.
Och eftersom jag vet hur sjukligt jobbigt det är att springa
och hur man kan få lite extra energi av att någon hejar på en,
hade jag gjort min insats i årets Stockholm marathon.
Och blev löjligt nog lite sugen på att springa själv.
F.ö slutade han på 99 plats. Inte illa.

Äntligen har jag varit och hämtat min fina cykel!
Och det var ganska underbart att cykla genom Stockholm
en solig och fin dag som igår.
Kan bli många härliga utflykter med Svalan i sommar.

Hade action utanför mitt fönster en natt.
Vaknade av att hundar skällde vansinnigt mycket
och att mitt rum blinkade blåljus.
Tittade lite försynt på den hetsiga polisjakt
som pågick utanför mitt köksfönster.
Tänkte i mitt stilla sinne att jag kanske faktiskt
känner igen någon av poliserna som springer förbi,
eftersom det är min kompis distrikt
och hans vänner är också bekanta för mig numera.
Insåg sedan att de alla har kontorstjänst i nuläget
och knappast befinner sig på rycket.
Nej, istället är det ju faktiskt så att det är mer troligt
att jag känner igen personen de jagade.
Detta förtäljer dock ej historien eftersom jag kom till insikt
att det var totalt irrelevant för mig
och min nattsömn var viktigare.
Action får jag nog av på jobbet.

Sprang Vårruset för första och troligen sista, gången igår.
(Förlåt, det heter ju Vår Ruset med särskrivning för att redan här
tala om att det är gjort för muppar)
Och inser återigen att människor är dumma.
Eller så hade ett väldigt stort antal kvinnor i Stockholm
igår drabbats av någon galen form av hybris.
Eller kan det vara så att Jantelagen är på väg ut?
Att det inte är inne att inte tro att man kan något,
utan istället tro att man är bättre än man faktiskt är?
(jag vet, vem är man..?)
Jag valde att starta i startgrupp två
- för dem som skulle springa 4850 meter på 19-23 minuter.
Stod ganska långt bak för att jag inte tror jag springer på 19 minuter.
Men det gör visst mormor Agda, partyprissan från Stureplan och tjejen från Biggest Looser.
Okej, jag är inte rättvis någonstans.
Men folk kan väl ändå ta och rannsaka sig själva lite:
Orkar du inte ens jogga i långsam takt i en kilometer,
orkar du inte ens jogga hela vägen de 4850 metrarna,
tror inte jag att du kommer springa under 23 minuter.
Jag är ledsen...
Men det gick ganska bra ändå och sista kilometern gick det riktigt fort.
Och picknicken efteråt med mina kollegor var klart trevlig.
Och vädret var fint.
Detta första och sista Vår Rus för min del.

Åtminstone inte för herr Söderling
den här trevliga tisdagen
då han för första gången
slog världens bäste tennisspelare.
Jag kanske måste börja räkna
mina squashmatcher mot Johan.
Vi har ungefär samma odds
som Söderling hade mot Federer.
Det måste vara dags för match 13 snart.

You can never hold back spring
You can be sure I will never stop believing
The blushing rose will climb
Spring ahead or fall behind
Winter dreams the same dream every time

Baby, You can never hold back spring
Even though you've lost your way
The world is dreaming, dreaming of spring

So close your eyes
Open your heart
To the one who's dreaming of you
You can never hold back spring

Remember everything that spring can bring
Baby, You can never hold back spring
Baby, You can never hold back spring
T. Waits

I lördags hade jag kalajs i min lilla lya.
Många goa vänner kom förbi och förgyllde kvällen.
Många skratt och dumheter blev det.
Och diskussioner om vänskap och tid.
En av mina gäster har jag faktiskt känt i 15 år.
I 15 år!
Nu börjar jag faktiskt bli gammal på riktigt här.
Galenskaper!
Fast oj så trevligt att även han dök upp på festligheterna.
Och lägenheten klarar absolut att ha 14 gäster.
Nemas problemas.
Finns det hjärterum finns det stjärterum helt enkelt.

Idag damp ett brev ned i min låda,
att det är dags att förnya mitt körkort.
10 år har tydligen passerat.
Var tog de åren vägen?

Kan inte påstå att jag firat Kristiflygare,
men väl en 30-åring
och en torsdag ute med tjejerna.
Det går väl egentligen inte någon riktig nöd
ens på mig i dagsläget.
Mer än att det är arbete imorgon igen
och en 6-dagars arbetsvecka står på schemat.
Ork.

Hockey har väl aldrig riktigt varit min grej,
även om jag var lite insatt under högstadietiden.
Att lägga hockey-VM i maj har nog ändå aldrig varit rätt.
Ändå är det svårt att låta bli att åtminstone snegla på resultaten
och smått fråga sig - när började Danmark vinna i hockey?!

Eftersom 2009 var långt ifrån bra och 2010 knappast började övertygande
har jag varit klart misstänksam till att 2010 skulle bli ett bra år.
Men måste erkänna att det börjar dra åt rätt håll.
Och det är inte bara lägenheten som som drar hela lasset.
Verkar bli förändringar på andra håll och kanter också.
Härligt!

Det råder fortfarande totalt flyttkaos hos mig.
Men det ska väl några veckors pysslande
möjligtvis råda bot på.
Behöver bara lite löneökning för att ha råd
att pyssla med det jag vill...

Jag har ett hem.
Ett hem som är riktigt kaos just nu.
Men det går att se ett golv i rummet.
Och det har riktigt massa potential.
Behöver dock alldeles för mycket saker för tillfället.
Men det spelar ingen roll.
För det är mitt hem!
Tack kära familj för all hjälp igår!

Inte bara tiden inför morgondagen och mina tafatta försök att packa all småstrunt jag lyckats samla på mig i rummet, trots att jag ju "inte har några saker här". Är lite lätt orolig för vad som ska möta mig i alla flyttlådor i förrådet. Och medan jag flyttar imorgon och har semester på fredag, verkar saker och ting rulla på lite på annat håll. Den som lever får se...

Nedräkning tills jag får nycklarna till mitt nya hem.
Det ser jag lite framemot kan man säga.

att jag kanske går i ide ett tag vid flytten.
Men det är knappast att jag varit superengagerad det senaste.
Har inte ens orkat kommentera varken askmoln eller kungahus.
Fast visst är det på något tragiskt litet sätt
ändå skönt att människor inte kan bestämma över precis allt
och att kungabarnen faktiskt får bestämma över sig själva iaf.